Följ oss

Sedan 1949

Några spörsmål om avkastningsränta och dröjsmålsränta

Avkastningsränta

– är en analogisk tillämpning motiverad med hänsyn till avkastningsräntans syfte?

 

Jur. kand. Jenny Andersson

Inledande anmärkningar

Det är uppfriskande att läsa hovrättens för Västra Sverige domskäl i dom meddelad den 12 januari 2018, mål nr T 2141-17. Såsom denna bloggs rubrik låter antyda berör hovrätten på ett belysande sätt den komplexitet som präglar sådana rättsliga frågor som borde vara, men tyvärr inte är, tydligt reglerade. Svaren borde vara lätta att finna redan i lagtexten som sådan. Vilken ränta man som part har rätt till, vid såväl vanliga fordringsärenden som när fråga är om avkastningsränta, är emellertid inte alla gånger en självklarhet.

 

Avkastningsränta

Avkastningsränta regleras i 2 § andra stycket räntelagen (SFS 1975:635). På en fordran som avser återgång av betalning då avtal hävts till följd av kontraktsbrott eller på liknande grund utgår ränta för tiden från den dag betalningen erlades till och med den dag återbetalning sker eller, om återbetalning inte sker i rätt tid, den dag från vilken dröjsmålsränta börjar utgå.

Regeln aktualiseras exempelvis i sådana fall när en part gör gällande fel i fastighet och häver köpet. En hävning innebär att prestationerna ska återgå, varvid de medel som har erlagts för köpet av fastigheten ska återgå jämte avkastningsränta. Även vid partiell hävning aktualiseras en rätt till avkastningsränta (se NJA 2016 s. 799 som hänvisar till NJA 1985 s. 352, jfr 38 § köplagen och 4 kap. 12 och 19 §§ jordabalken; jfr även NJA 1988 s. 363).

I förarbetena uttalades explicit att regeln inte ägde tillämpning i fall då betalning skulle gå åter enligt principen om condictio indebiti.[1] Det uttalades samtidigt att det finns situationer som gränsar till att ändå ge en rätt till avkastningsränta – dylika fall överlämnades till rättstillämpningen.

Syftet med regleringen om avkastningsränta är att betalningsmottagaren ska försättas i samma läge som före betalningen (se NJA 2016 s. 799). Hovrätten tar fasta på detta uttalande och anför att ”Högsta domstolen […] har […] gjort uttalanden som måste förstås så att avkastningsränta enligt en analogisk tillämpning av bestämmelsen kan […] utgå också vid återgång av betalning enligt läran om condictio indebiti och detta oberoende av betalningsmottagarens goda tro”.[2] Hovrätten anmärker att tidigare avgöranden där regleringen i 2 § andra stycket räntelagen tillämpades analogt så var det fråga om betalningar som skett inom ramen för en avtalsrelation eller liknande.

 

Analys

Utgångspunkten är att en part inte ska få inneha motpartens prestation räntefritt om prestationerna sedermera ska gå åter. Det är en rimlig utgångspunkt. Räntan kan ses som en ersättning för den principiella nytta av att under en tid innehaft pengar som hen inte skulle ha haft. Hovrätten drar slutsatsen att det är av mindre betydelse om mottagaren, som egentligen inte skulle ha innehaft annan persons pengar, har varit i ond eller god tro. Avgörande vikt ska istället ”[…] fästas vid hur närliggande situationen är de fall som direkt omfattas av bestämmelsen och om en analogisk tillämpning framstår som motiverad med hänsyn till avkastningsräntans syfte att kompensera för betalningsmottagarens nytta eller utbyte av medlen.”

Vad kom då hovrätten fram till i sitt avgörande? Bakgrunden till tvisten var att en myndighet felaktigt hade betalat ut pengar till ett bolag. Huvudfrågan, i nu aktuellt hänseende, i såväl underrätt[3] som hovrätt var om myndigheten hade rätt till ränta och i sådana fall hur densamma skulle beräknas. Hovrätten konstaterade att bolaget som betalningsmottagare hade varit i ond tro. Detta förhållande var dock av underordnad betydelse för bedömningen om det förelåg en skyldighet att erlägga avkastningsränta. Hovrätten ansåg däremot att det var av större betydelse att bolaget, med de senaste årens ränteläge, inte hade haft någon reell möjlighet att få någon avkastning på de medel som de felaktigt innehaft. Hovrätten fann därmed att det ”[…] inte är rimligt att begära att en betalningsmottagare – särskilt inte när denne varit [i ond tro] – ska placera dessa på annat vis än genom att sätta in dem på ett räntebärande konto.” Hovrätten fann att avkastningsränta inte skulle erläggas då det inte var motiverat med hänsyn till avkastningsräntans syfte.

 

Dröjsmålsränta

Det var även fråga i målet om myndigheten hade rätt till dröjsmålsränta. Bolaget hade kort efter misstagsbetalningarna, som skedde två gånger med två veckors mellanrum i slutet av april respektive mitten av maj år 2013, tillskrivit myndigheten och påpekat att det kunde ha förekommit felaktiga utbetalningar. I september 2013 skickade myndigheten en uppmaning att betala tillbaka medlen. Bolaget bestred kravet i oktober 2013 med hänvisning till att bolaget begärde underlag som visade att det var myndigheten som hade gjort misstagsbetalningarna. Sedan gick det flera år och först i januari 2016 tillskrev myndigheten återigen bolaget och bolaget bestred än en gång riktigheten av kravet med samma motivering. Myndigheten stämde bolaget.

Av 4 § första stycket räntelagen följer att ränta under vissa förutsättningar ska betalas på förfallen fordran, för vilken betalningstiden försittes, från den dag som infaller trettio dagar efter det att borgenären har framställt krav på betalning. I fall då en gäldenär försitter betalningstiden på grund av omständigheter som är att hänföra till borgenären utgår inte dröjsmålsränta. I NJA 1991 s. 736 klarlades att lagstiftaren synes ha åsyftat fall då borgenären antingen vägrar motta betalning från gäldenären eller då borgenären medvetet håller sig undan.

 

Analys

Hovrätten konstaterar att ”[man skulle] kunna hävda att det bör ha ålegat [bolaget] att vidta egna undersökningar av varifrån pengarna kom eller deponera medlen hos Länsstyrelsen”. Hovrätten finner dock att grunden till bolagets bestridande var det faktum att bolaget inte visste om det var myndigheten som av misstag betalat ut medlen eller inte; myndigheten hade helt enkelt inte styrkt sin rätt. Först under handläggningen vid tingsrätten lade myndigheten fram underlag som visade att det konto från vilket utbetalningarna hade skett tillhörde myndigheten.

Hovrätten fann därför att bolaget inte heller att utge dröjsmålsränta före det att tvisten inleddes vid tingsrätten.[4] Dröjsmålsränta utgick jämlikt 4 § fjärde stycket räntelagen från dagen för delgivning av stämningsansökan.

 

Avslutande kommentarer

För att återknyta till inledningen av denna blogg – det är uppfriskande när syftet, ändamålet och lagstiftarens mening beaktas av domstolarna. Som ung processande jurist, oaktat undertecknad ännu inte har alltför många mål i ryggen, har jag fått erfara hur man ofta ställs inför rättsliga frågor som inte har något konkret svar. Med den fördel man har som ombud, att få anamma ett subjektivt förhållningssätt, erhålles ofta svaren på dessa rättsliga frågor i lagens förarbeten – vad åsyftade lagstiftaren? Tyvärr synes inte alltid domstolarna vara likna benägna att beakta just lagens syfte.

Nordh anför i SvJT 2012 s. 790, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, att ”[e]n praktisk hantering av ändamålsbestämningen bör ha som fokus på vilket sätt enskildas, företags och andras ageranden kan antas påverkas av rättsregeln, vilka av dessa ageranden som är till nytta eller onytta för samhället och hur man bör sinsemellan rangordna motstridiga intressen som i samhällsnyttigt hänseende verkar i samma riktning.” Och det är just det hovrätten gör, där den lyfter fram vad som är rimligt ur betalningsmottagaren synvinkel i fall som förevarande.

Avslutningsvis, ha för vana att framställa krav på korrekt sätt och bevisa, i förekommande fall, din rätt redan i samband med kravbrevet. Sådana här fall ska inte behöva gå till domstol, men lyckligtvis för oss processjurister får vi en gedigen genomgång av hur räntan ska hanteras i fall som dessa.

 

o o o O o o o

Zacharias Advokatbyrå bistår såväl privatpersoner som företag i tvister som rör bl.a. fordringar. Vi har lång erfarenhet av affärsjuridik och fastighetsrätt och under de senaste åren har vi även i allt mer ökad utsträckning arbetat med det rättsområde som i dag kallas för ekonomisk familjerätt. Vi biträder våra klienter framgångsrikt.

 

______________________________________

[1] Rätt att återkräva pengar som betalts av misstag.

[2] Se även NJA 2008 s. 392.

[3] Tingsrätten kom fram till att avkastningsränta skulle utgå från den 15 maj 2013, d.v.s. dagen då betalning skedde (myndigheten hade i dess yrkande vänt på vilka belopp som erlades vilken dag, varför tingsrätten beslöt att avkastningsränta skulle utgå på båda beloppen från den 15 maj 2013).

[4] Tingsrätten fann att dröjsmålsränta skulle utgå från den 5 oktober 2013, med motiveringen att parterna var överens om att myndigheten skickat ett kravbrev trettio dagar innan, d.v.s. den 5 september 2013.

Kommentarer är stängda.



AB Zacharias Advokatbyrå ® 556469-2993 © 2014 All Rights Reserved     |     Villkor     |     Cookies