Följ oss

Sedan 1949

Äkta och falsk bevisbörda

Äkta och falsk bevisbörda 

Advokat Claude D Zacharias

Kontakta våra jurister

1. Inledning

I stort sett i alla civila tvistemål är prövningen beroende av bevisbördan, dvs. den som påstår något har i normalfallet bördan av att åberopa de sakomständigheter som vederbörande vill lägga till grund för sin talan (rättsfakta) men också bördan av att åberopa bevisning till stöd för åberopade omständigheterna.[1] I de fall ett åberopat rättsfaktum inte erkänns eller varken erkänns eller förnekas måste domstolen utgå från att det förnekas. På samma sätt måste en part, i den mån en motpart inte uttryckligen erkänner åberopade rättsfakta, bevisa desamma. I fall av oklarheter ska domstolen utöva s.k. materiell processledning (se Schöldström, Tvistemålsanalys för praktiskt bruk, Jure 2017 sidan 21 f), men den frågan lämnas utanför den här artikeln.

I hyresärenden gäller som bekant särskilda hänsynstaganden till hyresgästen. Ibland blir dessa hänsynstaganden lätt absurda liksom hur långt hyresnämnderna går för att tillmötesgå hyresgäster i samband med en prövning om t.ex. uppsägning till avflyttning. Oavsett vilket har den intressanta frågan om äkta och falsk bevisbörda fått en praktisk genomlysning i Svea hovrätts beslut 2014-02-14, mål nr ÖH 5269-13.

2. Bakgrund

Tvisten som sådan är inte så speciell. En hyresgäst ansågs av hyresvärden sakna behov av prövningslägenheten då hyresgästen inte hade sitt permanentboende förlagt till denna. Hyresavtalet sades därför upp till avflyttning av hyresvärden. Hyresvärden åberopade en rad omständigheter som talade för hyresvärdens talan. Hyresgästen å sin sida åberopade omständigheter till stöd för dennes bestridande av uppsägningen. Hyresvärden varken förnekade eller erkände somliga av dessa omständigheter och förnekade också vissa av hyresgästens påståenden.

3. Hovrättens bedömning

Hovrättens prövning handlade således om hyresgästen enligt 12 kap. 46 § första stycket 10 jordabalken (”Hyreslagen”) hade ett skyddsvärt behov av prövningslägenheten på grund av att den är hyresgästens permanenta bostad.

Hovrätten framhåller i sin dom, med hänsyn till förarbetena till Hyreslagen, att hyresvärden har bevisbördan för sitt påstående om att hyresgästen inte är permanent bosatt i prövningslägenheten. Hovrätten konstaterar således att ”Bevisbördan ligger […] på hyresvärden (se prop.1968:91 Bihang A s. 102 och SOU 1966:14 s. 205).” Påståendet om att hyresgästen inte var permanent boende i prövningslägenheten är ett åberopat rättsfaktum eller en grund för talan. Därefter följer hovrättens tydliga resonemang om äkta och falsk bevisbörda. Författaren återger hovrättens genomgång i dess helhet då denna är pedagogiskt och förklarande.

Av allmänna processrättsliga principer följer att placeringen av en bevisbörda, med vissa undantag, inte förändras beroende på vilka omständigheter som framkommer i det enskilda fallet. Den s.k. äkta bevisbördan – som är avgörande för den slutliga bevisvärderingen – bärs hela tiden av samma part. Det förekommer i praktiken att bevisbördeuttryck används när det görs en bedömning med ledning endast av en del av den framlagda bevisningen. Om hyresvärden har lagt fram vissa för hyresgästen besvärande omständigheter, t.ex. att hyresgästen är folkbokförd på en annan adress än prövningslägenheten eller att hyresgästens familj bor någon annanstans, förekommer det således att bevisbördan sägs övergå på hyresgästen (se t.ex. RH 2003:60 och Svea hovrätts beslut den 28 september 2012 i mål ÖH 1314-12). Det rör sig då om den s.k. falska bevisbördan. Domstolens uttalanden på denna punkt står inte i strid med att hyresvärden bär den äkta bevisbördan, som alltid ligger kvar hos hyresvärden. Om det t.ex. framkommer att hyresgästen har en godtagbar förklaring till varför han eller hon är folkbokförd på en annan adress eller varför familjen bor någon annanstans får det vägas in i den slutliga värderingen av om hyresvärden har fullgjort sin bevisbörda. Missförstånd när det gäller placeringen av bevisbördan kan i praktiken undvikas om man begränsar sig till att endast uttala sig om den äkta bevisbördan och om den fullgjorts av hyresvärden (se Ekelöf m.fl., Rättegång, fjärde häftet, uppl. 7, s. 88 och Robert Nordh, Praktisk process VII, 2011, s 30).

Hovrätten konstaterar i sitt avgörande att hyresgästen gjort ett trovärdigt intryck och lämnat godtagbara förklaringar till de faktiska omständigheter som hyresvärden åberopat mot hyresgästen. Av detta kan man dra slutsatsen att styrkan, dvs. värdet av hyresvärdens åberopade bevisning till stöd för åberopade rättsfakta, inte var tillräckligt i ljuset av hyresgästens åberopade rättsfakta och den bevisning som hyresgästen åberopade i målet.

För att stärka upp situationen och uppfylla sin bevisbörda står flera möjligheter till buds. Hyresvärden kunde (om det varit aktuellt vilket är svårt att uttala sig om) ha åberopat fler faktiska omständigheter. Hyresvärden skulle också kunna komplettera redan åberopad bevisning till stöd för åberopade rättsfakta eller både och.

Ett uttryck som ibland förekommer är hoppande bevisbörda. Det beskriver på ett bra sätt bevisvärderingen som ett resultat av parternas sätt att föra sin talan, dvs. att åberopa rättsfakta och motfakta och bevisning samt motbevisning. Det påverkar som sagt inte placeringen av bevisbördan, men väl bedömningen av om bevisbördan är uppfylld. Placeringen av bevisbördan kan generellt sägas alltid ligga hos käranden i en dispositiv tvistemålsprocess.[2]

Hovrätten lämnade hyresvärdens talan utan bifall och anför i sitt avgörande som skäl för sitt ställningstagande helt enkelt att hyresvärden inte förmått att uppfylla sin (äkta) bevisbörda för sitt rättsfaktum att hyresgästen inte hade sitt permanenta boende i prövningslägenheten.

4. Avslutande kommentarer

 Återigen konstaterar författaren att processrätten genomsyrar juridiken i mycket hög utsträckning, något som våra artiklar ofta framhåller. Uttalanden av ombud kan vara så formulerade att det andra ombudet ställs inför svåra situationer som kan påverka målets utgång. Patrik Schöldström exemplifierar, i sin bok Tvistemålsanalys för praktiskt bruk, Jure 2017, på sidan 25, hur en svarande bestrider påstående om avtalsbrott som orsakat skada. Med rätta ställer Schöldström frågan om det betyder att:

[…] svaranden bestrider (förnekar) både det påstådda avtalsbrottet och den påstådda skadan? Eller innebär det att svaranden erkänner (vitsordar) det påstådda avtalsbrottet och bara bestrider (förnekar) den påstådda skadan? Eller omvänt […]?

Som hovrättens skäl antyder växlar värdet av åberopad bevisning beroende på åberopad motbevisning. Det betyder i sin tur att om åberopad bevisning försvagas på grund av åberopad motbevisning behöver den som har den äkta bevisbördan sannolikt förstärka sin åberopade bevisning. Om nu detta är förvirrande står måhända tröst att finna i hovrättens avslutande summering om att det går lika bra att ”begränsa sig till att endast uttala sig om den äkta bevisbördan och om den fullgjorts […]”.

oooOooo

Vi på Zacharias Advokatbyrå är vana att företräda främst fastighetsägare i hyresnämnder och inför domstolar och vi har mångårig erfarenhet av processföring. Kontakta våra jurister

[1] Det finns dock undantag. Presumtionsansvar dvs. culpaansvar med omvänd bevisbörda; man måste alltså exculpera sig (se t.ex. NJA 1999 s. 197 och däri angivna rättsfall).

[2] Det finns undantag, men de lämnas utanför den här artikeln.

Kommentarer är stängda.



AB Zacharias Advokatbyrå ® 556469-2993 © 2014 All Rights Reserved     |     Villkor     |     Cookies