Följ oss
i562thfj0nlucbx_aeiif3ax_gwy1qswaw

Sedan 1949

Grannar och vägar

Grannar och vägar

Advokat Claude D Zacharias

Vem har inte blivit tvärarg på en granne eller någon som bor i grannskapet. Tänk om man hade en fastighet och en väg och kunde jävlas riktigt ordentligt och stänga av vägen för en granne man inte tycker om! Om den grannen är beroende av vägen kan en viss TV-profil sannolikt göra ett riktigt spännande TV-program om den s.k. grannsämjan, eller mer passande granosämjan.

Nu tänker läsaren säkert att vi svenskar är så civiliserade att sådant här händer inte annat än i sagornas värld eller på Zacharias blogg! Nu hände det sig dock något liknande i ett fall som Högsta domstolen i sin vishet ansåg värt att pröva och uttala sig om.[1] Prövningen skedde inom ramen för en ansökan om särskild handräckning.

1. Bakgrund

Läsaren har redan förstått att det handlar om två fastigheter och trilskandes ägare till desamma. I den ena ringhörnan har vi JA som äger fastigheten på vilken den omtvistade vägen är anlagd, ”Fastigheten” respektive ”Vägen”. I de andra ringhörnan, ägarna till den bredvidliggandes fastigheten, makarna U. De hade bott där och använt vägen, allt sedan 2009. JA ansågs sig störd av makarna Us användande av Vägen och ville anlägga en ny väg som medförde mindre olägenheter. Det ska sägas att väg över Jas fastighet var en nödvändig förutsättning för att makarna U skulle kunna ta sig till och från sin fastighet. Vägen är en s.k. enskild väg.[2] Nåväl efter en del diskussioner och med hjälp av Lantmäteriet träffades i juni 2015 vid ett sammanträde för, en överenskommelse som innebar att JA med annan dragning skulle anlägga en ny väg med servitutsrätt för bl.a. makarna U. Den här överenskommelsen dokumenterades också i ett av Lantmäteriet upprättat protokoll. Sedan den nya vägen hade anlagts blev parterna oense i frågan om den nya vägen motsvarade deras överenskommelse och vid ett efterföljande förrättningssammanträde i oktober 2015 frånföll parterna överenskommelsen och förrättningen ställdes in. Därefter grävde JA av den omtvistade vägen och tvisten var ett faktum, om den nu inte redan innan var det. Makarna U ansökte hos Kronofogdemyndigheten om särskild handräckning enligt lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning ”Lagen” och ville att JA skulle åläggas att återställa Vägen. Frågan är således om JA fick agera på det sätt han gjorde och den frågan besvarades indirekt av Högsta domstolen som i formell mening prövade om ansökan enligt Lagen kunde bifallas eller inte. Som en biprodukt uttalar sig Högsta domstolen också om bl.a. definitionen på egenmäktigt förfarande.

2. Rättsliga utgångspunkter

Enligt 4 § i Lagen, gäller att särskild handräckning ske när a) sökandens besittning egenmäktigt har rubbats, eller b) när någon annan olovlig åtgärd har vidtagits beträffande fast eller lös egendom och c) när utövningen av sökandens rätt till viss egendom på annat sätt olovligen hindras. Fallen a) och b) avser återställande av ett förhållande som har rubbats genom en åtgärd som någon har vidtagit. Fall c) förutsätter inte att det har förekommit någon åtgärd som kan föranleda ett återställande; det avser snarast en ordning för ett summariskt genomdrivande av en rättighet och Högsta domstolen hänvisar i denna del till sina tidigare avgöranden NJA 2016 s. 922, NJA 1999 s. 474 och prop. 1989/90:85 s. 101.

Högsta domstolen anför beträffande b) att vad som närmare gäller beror på vad som läggs i att åtgärden ska vara olovlig. Härvidlag hänvisar Högsta domstolen till förarbetena – ”en markägare har stängt av en väg som sedan lång tid begagnats av annan eller att någon olovligen har placerat någonting på annans mark […]” men menar att förarbetena inte ger någon principiell vägledning.

När det gäller särskild handräckning, en summarisk process, framhåller Högsta domstolen bl.a. att förfarandet är skriftligt, och endast om det är uppenbart (”uppenbarhetsundantaget”) att svaranden har den materiella rätten på sin sida ska ansökningen avslås även om sökandens framställning har lämnats utan invändning. Högsta domstolen tar också upp att en sökande även kan hänföra sig till det faktiska förhållandet att egendomen i fråga, har använts på visst sätt och att en åtgärd nu rubbat detta förhållande. Och som av en händelse finns också flera äldre avgörande som Högsta domstolen omnämner – bl.a. NJA 1979 s. 769, när handräckning beviljats när sökanden sedan en längre tid nyttjat en väg och det förhållandet har rubbats. Högsta domstolen sammanfattar praxis som så:

Den bakomliggande principen torde kunna beskrivas så, att om en ägare har tolererat annans bruk av sin egendom i sådan ordning att sökanden inte har anledning att räkna med att nyttjandet förhindras eller försvåras, så rör det sig om ett sådant etablerat förhållande där utgångspunkten är att ett rubbande av förhållandet är olovligt. Den materiella rätten beaktas endast i de uppenbara fallen.

3. Besittningsrubbning

Högsta domstolen slår fast att även om den som påstås ha tagit sig själv rätten att rubba någon annans besittning, materiellt sett skulle ha rätt till viss egendom får vederbörande inte rubba besittningen utan sökandens lov. Någon prövning av svarandens materiella rätt ska inte göras med undantag för uppenbarhetsundantaget. I ljuset av att besittning har ett särskilt starkt skydd bör besittnings begreppet vid tillämpning av handräckningsreglerna inte tolkas extensivt skriver Högsta domstolen också.

4. Proportionalitetsprincipen

Högsta domstolen anför i avgörandet även att en förutsättning för att särskild handräckning vid rubbning av ett etablerat förhållande av det ifrågavarande slaget ska beviljas, är att ett återställande med hänsyn till samtliga omständigheter är proportionellt, dvs. skäligt. Orsaken härtill är föga förvånande att bl.a. att ett återställande kan bli ett långtgående ingrepp i svarandens materiella rätt utan motsvarande nytta för sökanden. Omständigheter av betydelse är exempelvis, men inte uteslutande, att svaranden har tillgodosett sökandens behov av fortsatt brukande på annat likvärdigt sätt.

5. Processrätt

 Processrätten är, vilket författaren återkommande i olika bloggar framhållit, allt som oftast avgörande för möjligheterna att vinna framgång vid en rättslig prövning. En summarisk process är enkel och lämnar endast begränsade möjligheter till processtaktiska överväganden. Högsta domstolen framhåller att svaranden i och för sig som en invändning mot ett återställande kan hävda att sökanden hade samtyckt till åtgärden i fråga. Det är inte långsökt att i förevarande fall hävda, att genom förrättningen i juni 2015, lämnades ett sådant samtycke.

Åberopsbördan för att samtycke föreligger åvilar svaranden. Den summariska processen innebär emellertid att beviskravet, när det gäller omständigheter som svaranden är bevisskyldig för, enligt Högsta domstolen ”i allmänhet stanna[r] vid att han eller hon har att visa sannolika skäl för sina påståenden”.

6. Prövningen

Vad kom Högsta domstolen fram till? Svaret är att JA inom ramen för den summariska processen var i sin fulla rätt att stänga av Vägen, rätteligen gräva av den. Högsta domstolen konstaterade förvisso varken att det var uppenbart att JA hade materiell rätt att stänga av Vägen eller, oväntat vilket författaren återkommer till, att samtycke visats föreligga eftersom överenskommelsen i juni 2015 inte fullföljdes och att förrättningen ställdes in.

Högsta domstolen ansåg att makarna Us fleråriga användning av Vägen – sedan 2009 – en användning som för övrigt även förelegat av tidigare fastighetsägare under lång tid dessförinnan, medförde att stängningen utgjorde en åtgärd som rubbade ett etablerat förhållande.

Högsta domstolens ställde denna omständighet mot proportionalitetsprincipen och kom fram till att återställandeintresset begränsats till följd av den nya vägen, möjligen sämre än den gamla vägen, men användbar. Den nya vägsträckningen ansågs också, i allt väsentligt, likvärdig med den gamla. Högsta domstolen anför något förvånande också att det ”[…] bör vidare beaktas att den nya vägen anlades efter en överenskommelse med sökandena […]”.

Högsta domstolen konstaterade därför att det saknades förutsättningar för att bevilja handräckning.

7. Avslutande kommentarer

Författaren tycker att en fråga behandlats styvmoderligt av domstolarna. Frågan handlar om samtycket. Det är främst tre stycken i beslutsskälen som författaren hänger upp sig på.

Vid ett sammanträde för lantmäteriförrättning i juli 2015 träffades också en överenskommelse som innebar att [JA] med annan dragning skulle anlägga en ny väg med servitutsrätt för bl.a. [makarna Us fastighet].

Sedan den nya vägen hade anlagts blev parterna oense i frågan om den nya vägen motsvarade deras överenskommelse. Vid ett förrättningssammanträde i oktober 2015 frånföll parterna överenskommelsen och förrättningen ställdes in.

”[…] bör vidare beaktas att den nya vägen anlades efter en överenskommelse med sökandena […]”

Tolkningen av dessa stycken kan svårligen bli annat än att ett avtal först träffades för att senare  frånfallas av båda parter. Det som framgår av domskälen är att makarna U till synes inte ansåg att JA följt sin del av den initiala överenskommelsen, Frågan, kan därför enligt författarens mening, lika gärna handla om den överenskommelse som först träffades och om denna konstituerar ett för båda parter bindande avtal innefattande samtycke till att gräva av den gamla vägen. Varför en senare inträffad oenighet, om en part uppfyllt avtalet eller inte, skulle förändra avtalsbildningen som sådan är oklart. Den egentliga frågan i denna del, enligt författarens mening, är om JA begått ett avtalsbrott eller inte och vilka konsekvenser det i sin tur kan leda till, t. ex. en rätt för makarna U att påkalla handräckning. Den omständigheten att båda parter gemensamt, till synes, vid det senare förrättningssammanträdet frånfallit den första överenskommelsen, kan å andra sidan ses som ett nytt avtal och att det nya avtalet därmed, som en konsekvens, innebär att samtycke inte längre förelåg. Mot detta kan man i så fall ifrågasätta betydelsen av att den initiala överenskommelsen innebar byggandet av en ny väg och att en sådan också byggts. Författaren menar således att JA visat att samtycket som förelegat inte kan återtas med mindre den senare överenskommelsen uttryckligen innebär att så skett. Vid sådant förhållande skulle JA ha rätt att gräva av den gamla vägen, som har sin grund i dels den första överenskommelsen dels den omständigheten att han faktiskt byggt och anlagt en helt ny väg. Utgången av den rättsliga prövningen blir dock densamma men vägen fram till slutet är annorlunda.

Avslutningsvis kan vi lugnt konstatera att för makarna U blev det i år ingen julefrid och den kände Tv-profilen som författaren inledningsvis omnämnde, kan ha ett nytt uppslag här, för sitt TV-program.

God jul och Gott Nytt År!

_________________________________________________

Zacharias Advokatbyrås verksamheter omfattar fastighetsrätt och frågor av det slag som avgörandet behandlar ingår däri.

[1] Högsta domstolens beslut 2017-12-07, mål nr 286-17.

[2] ”Ägare” och väghållare är JA till skillnad mot vad som gäller en allmän väg där Trafikverket är ansvarig. Om det finns flera fastigheter längs en väg brukar det vara en vägförening som är väghållare.

Kommentarer är stängda.



AB Zacharias Advokatbyrå ® 556469-2993 © 2014 All Rights Reserved     |     Villkor     |     Cookies